… var inte något jag fick höra som liten. Däremot åt man i min familj det som serverades eller inte alls. Vi åt också på speciella tider och passade man inte den tiden fick man äta kall mat själv eller vara utan.Det jag lärde mig var att smaka på allt som serverades, att ta till mig i lagom mängd och att äta varierat. De gemensamma middagarna var en bra stund på dagen. Det fanns ju alltid ett tillfälle att tala om vad som hänt under dagen. Ofta satt vi kvar och pratade även efter det att maten var uppäten. Jag lärde mig också tidigt att röra i grytorna eftersom även det sköttes gemensamt. Sen var det inte tal om annat än att var och en dukade av sin egen tallrik, sköljde av och satte in i diskmaskinen.
Sen finns det så klart några "skräckminnen" som tex det kokta dillköttet som jag tuggade tills det kändes som papper i munnen och inte gick att svälja. Vi hade pinnstolar med runt ryggstöd. Dessa gick att putta ända intill bordet. Det gick inte att smita från matbordet, försökte jag och min brorsa lämna bordet utan att ha ätit upp så puttades våra stolar in och vi trodde då att vi var helt fast. Att det gick att putta ut stolen igen eller åla ner på golvet kom vi aldrig på!
Som lärare vet jag att det är få barn som nu för tiden äter gemensamma middagar där det samtalas om dagen. Synd tycker jag. Huruvida man ska "tvinga" barn att smaka på allt eller bara låta dem äta vad de vill har pendlat genom åren. Jag tror på idéen att smaka på maten. Jag tror också på idéen att man äter upp det man tagit, hellre ta två gånger då. Ni skulle se hur mycket mat som slängs i skolmatsalarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar