Jag var riktigt petig med maten när jag var liten. Ibland undrar jag vad jag åt egentligen. Fiskbullar, Findus fiskgratäng med dillsås, makaronegryta (makaroner och stekt köttfärs blandat), filmjölk, korv i olika former. Min favorit var pannkakor, som jag alltid önskade mig hos mormor och farmor. Jag åt aldrig lök eller champinjoner och i princip inga andra grönsaker än sallad, tomat och gurka. På söndagarna brukade mamma göra stek med sås och potatis. Då åt jag helst bara såsen och potatisen. Jag var livrädd för brosk och dissekerade i princip kycklingkött fast det bara lades för mig vita bitar.
Jag minns en del bråk över mat och att pappa åtminstone en gång ringde till polisen och berättade att de hade en liten flicka där som inte ville äta upp. Han slog vårt eget nummer på den runda plattan fick jag veta senare. Det där "tänk på barnen..." fick man väl höra och jag kommer ihåg hur flickan i urcellen Ellen (80-talsbarnprogram) faktiskt stoppade sin mat i ett kuvert och lade på brevlådan.
Mina två värsta minnen var i lite äldre år och det gjorde inte saken lättare utan snarare mer skamligt på något sätt. När jag gick i 5:an matade min klassföreståndare mig med kålsoppa. Jag kommer inte ihåg exakt hur det gick till, men hon sa åt mig att sluta sjåpa mig när jag nästan kräktes. Pappa ringde henne på kvällen... När jag var 14 år tvingade min mosters man mig att äta ärtor, majs och paprika-blandning. Blöta, äckliga, kallnade grönsaker mot mina hopknipta läppar. Jag sprang och låste in mig på toa.
Jag var utsprungen student innan jag på allvar lärde mig smaka på nya saker - sill, mögelost, creme fraiche, oxfilé, kronärtskocka - men det har jag gjort i goda vänners lag, på fester och middagar. Så att säga i lustfylld inlärningsmiljö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar